|
Landseer:Historia/Fakta
Landseer, kontinental typ, hör idag till de mer sällsynta hundraserna,
men så har det inte alltid varit. För ungefär 200 år sedan
kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New Foundland.
Fiskare från England och Frankrike
som under sommaren uppsökte de rika fiskevattnen vid New
Foundland, stötte på dessa hundar på öarna. På grund av hundarnas
tilltalande yttre tog de med några hem. Framför allt i England
blev rasen vid denna tid mycket populär. Ganska snabbt spred sig
ryktet om ”New Foundlandshunden” också över Englands gränser.
Stor del i detta hade Englands kanske mest berömda djurmålare,
Sir Edwin Landseer, som målade ett flertal tavlor med
dessa hundar som motiv. Rasen fick således sitt namn efter målaren.
Den mest kända av målningarna heter ”A distinguished
member of the Human Society” (1873) och föreställer en
landseer vid namn ”Paul Pry”.
Utvecklandet av landseer-raserna i Europa gick dock långsamt
och första världskriget fick det hela att stanna upp. Men 1933
skrevs de första landseervalparna från kennel von Schartenberg in
i stamboken. Utan den engagerade och målmedvetne uppfödaren
Otto Walterspiel från München hade det inte funnits någon
landseer av kontinental typ. 1961 blev rasen officiellt erkänd av FC1.
Landseer skall ge intryck av att vara en stor, kraftig och harmoniskt
byggd hund. Rasen är mer högställd än newfoundlandshund.
Detta gäller särskilt hanhundarna.
Huden på huvudet skall vara stram, utan rynkor.
Pälsen skall vara
kort och fin. Huvudets kontur skall vara tydligt markerad och ge
ett ädelt intryck.
Skallpartiet skall vara brett och massivt med väl utvecklad
nackknöl.
Stopet skall vara tydligt men inte så brant och så markerat som
hos sankt bernhardshund.
Nostryffeln skall vara svart.
Nospartiet skall vara lika långt som det är djupt, mätt framför
stopet.
Läpparna skall vara torra och svarta. Överläppen skall vara så
stram som möjligt och utan läppficka lätt täcka underläppen.
De måttligt utvecklade kinderna skall gradvis övergå i nospartiet.
Ögonen skall vara medelstora och måttligt djupt liggande.
Uttrycketskall vara vänligt. Ögonkanterna skall vara mandelformade.
Bindhinnorna skall inte synas. Till färgen skall ögonen vara bruna
till mörkbruna, men ljusbruna ögon tolereras. Påtagligt ljusa
ögon (svavelgula eller grågula) är felaktigt, liksom även för tätt
placerade ögon.
Öronen skall vara medelstora, trekantiga och något avrundade
nedtill. De skall nå till inre ögonvrån när de viks över ögonen. De
skall vara ansatta högt, men inte för långt bak, på hjässan, och
ligga slätt mot huvudets sidor. Pälsen på öronen skall vara fin och
kort med längre fransar endast vid bakre öronfästet.
Halsen skall i genomskärning inte vara rund utan lätt oval. Den
skall vara muskulös med bred nacke. Hos en proportionerligt
byggd hund skall halsens längd från bakhuvudet till manken vara
ungefär 3/4 till 4/5 av huvudets längd från bakhuvudet till nosspetsen.
Överflödigt halsskinn är inte önskvärt.
Kroppen, mätt från manke till svansrot, skall vara ungefär dubbelt
så lång som huvudet. Från skulderpartiet till korset skall
kroppen vara bred och kraftig.
Ryggen skall vara fast och plan.
Ländpartiet skall vara muskulöst.
Korset skall vara brett. Den fasta muskulaturen gör korset vackert
avrundat på sidorna och baktill.
Bröstkorgen skall vara djup och bred mellan de mycket muskulösa
skulderbladen.
Revbenen skall vara mycket väl välvda.
Buken ska vara lätt uppdragen. Mellan buk och länd skall det
finnas en flack men tydligt skönjbar indragning i flankpartiet.
Svag rygg, svankrygg, muskelfattigt ländparti eller för korta bakre
revben är liksom en kraftigt uppdragen buk att betrakta som
fel.
Svansen skall vara kraftig. Den skall ha tjock och buskig päls, men
ej fana och skall inte nå längre än till strax under hasleden. I
stillastående skall svansen bäras hängande, eventuellt med lätt
böjd svansspets. Vid upphetsning och i rörelse får svansen bäras
rakt utsträckt, med svansspetsen något uppåtriktad. Svans med
krok eller svans som bärs ringlad över ryggen är oacceptabelt.
Skulderpartiet skall vara muskulöst.
Överarmarna skall vara muskulösa och korrekt vinklade mot de framifrån sett helt raka, välmusklade och kraftiga underarmarna, vilka i sin helhet skall varalätt bepälsade ner till mellanhänderna.
Armbågarna skall sluta an mot den djupaste delen av bröstkorgen.
De skall vara tämligen högt placerade och riktade rakt bakåt.
Framtassarna skall vara kraftiga och välformade s. k. kattassar.
Spretiga tår eller utåtvridna tassar är inte önskvärt. Mellan tårna
skall finnas kraftig simhud nästan ända ner till tåspetsarna.
Bakpartiet skall vara kraftigt och bakbenen måste vara heltigenom
fria och rörliga med kraftig benstomme, som skall vara täckt av
kraftiga muskler. Det skall finnas måttligt med fransar. Kohasighet
och dåliga vinklar är fel.
Låren skall vara synnerligen breda och välutvecklade.
I ursprungslandets standard anges att sporrar inte är önskvärda
och föreskrivs att de skall avlägsnas så snart som möjligt efter
födseln.
Se framtassar.
Med hjälp av de muskulösa benen rör sig landseer spänstigt och
vägvinnande.
Pälsen skall, utom på huvudet, vara lång och så slät och åtliggande
som möjligt. Vid beröring skall den kännas fin.
Täckhåret Ska vara uppblandat med underull, vilket dock inte skall vara så tjockt
som hos svart newfoundlandshund. Lätt vågigt täckhår på rygg
och lår accepteras. När pälsen borstas mothårs skall den lägga sig
ner igen av sig själv.
Pälsens grundfärg skall vara rent vit med oregelbundna svarta
fläckar på kropp och kors. Hals, förbröst, buk, ben och svans skall
vara vita. Huvudet skall vara svart. Som mål för aveln eftersträvas
ett vitt nosparti med en vit, symmetrisk, inte för bred, genomgående
bläs. Sotiga fläckar i den vita grundfärgen förekommer och
skall inte betraktas som fel men bör avlas bort.
Hanhund får i genomsnitt variera mellan 72 och 80 cm.
Tik får i genomsnitt variera mellan 67 och 72 cm.
Mindre avvikelser under eller över angiven mankhöjd tolereras.
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg
eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka
dess hälsa och sundhet.
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.
|